Kriget i Ukraina – Frågor om oro
Kris- och katastrofpsykologen Charlotte Therup Svedenlöf deltog i SVT morgonstudion den 1 mars 2022 och svarade på tittarfrågor.
Här nedan återges några av tittarnas frågorna och Charlottes svar på dessa:
Hur kan kriget i Ukraina påverka den psykiska ohälsan hos människor nu, och i framtiden?
Först och främst vill jag säga att kriget i Ukraina har berört och påverkat de allra flesta av oss mycket och en händelse som denna leder ofta till en höjd beredskap inombords hos oss. Både vuxna och barn ser hur konflikten eskalerar i realtid och detta kan göra bland annat föräldrar och lärare oroliga för hur och på vilket sätt de kan prata med barnen. Råd om hur man kan prata med barnen kommer längre ned i texten.
Vi är olika individer och vi reagerar alla olika eftersom vi har skilda förutsättningar – livssituation, bakgrund, stöd från familj, vänner, arbetskamrater, skolkamrater – så påverkas vi och reagerar olika på denna typ av händelse.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa reaktioner är vanliga och naturliga reaktioner på en mycket ovanlig situation. Den rädsla som vi känner är helt normal och fungerar som ett skydd och ökar vår beredskap inför att kunna hantera svåra händelser.
Om rädslan och oron får överhand och blir ohanterlig – trots mycket stöd och att det inte längre finns en egentlig risk för liv och hälsa – så kan rädslan komma att bli mer skadlig än göra nytta för oss. I sådana fall är det viktigt att man inte tvekar att söka stöd, prata med anhöriga och familjen och vara öppen med sina bekymmer. Man ska inte tveka att kontakta vården eller någon som arbetar med att ge stöd och behandling.
Stöd vid en allvarlig händelse kan alltså utgöra en avgörande skyddande faktor för hur utgången kan bli för en individs psykiska hälsa framöver i livet.
På lite längre sikt kan det till och med bli så att en del kommer att gå stärkta ur denna situation och börja tänka på vad som egentligen är viktigt i livet och fokusera på det och kan då i sin tur leda till ett bra liv utan svårare sår.
foto: SVT
Hur kan man förklara för sina barn/elever så att det är på deras utvecklingsnivå?
Barn och ungdomar har samma rätt till information och det är av yttersta vikt att de inte glöms bort. Det är oftast bättre att informationen kommer från förtroendeingivande vuxna som är en naturlig del av barnets vardag.
Det finns alltid en risk att barn tar del av hemska saker genom sociala medier, internet, tv och radio eller att de hör föräldrar och andra vuxna prata om den svåra situationen. Vi vet att vissa barn upplever en stark rädsla – kanske rent av skräck – för att kriget även ska komma till oss där de bor.
Många barn kan inte riktigt förstå eller värdera nyheterna eller avståndet över världen där kriget pågår och har därför också svårt att bedöma risken för att kriget ska nå hit.
Deras fantasier och missförstånd kan utveckla starka rädslor. Och när föräldrar och andra vuxna pratar om situationen så pratar de inte sällan över huvudena på barnen. Och barn har en vana att överhöra föräldrarnas prat och snappar ofta upp vad de vuxna vill beskydda barnen i från.
Här är några exempel på hur man som vuxen kan hantera barns oro:
- Ge barnet möjlighet att ha samtal med dig som förälder för att återfå kontroll över eventuella känslor och reaktioner.
- Låt barnet prata utifrån sina egna behov, upplevelser och reaktioner.
- Ge barnen tydlig och konkret information och att de är i trygga händer. Du kan tex. visa på en karta var Ukraina ligger och avståndet från Sverige.
- Tänk också på att alla barn inte vill prata – låt barnet komma till dig när det själv vill.
- Man kan också prata om det eller hantera känslor och reaktioner med lek, teckning, spel eller andra aktiviteter.
- Det är viktigt att inge hopp och optimism. Barn kan ibland ha svårt att tänka att det kan bli bättre sedan.
- Inge trygghet och säkerhet.
- Rutiner och vardag är viktigt för barn – men även för du som vuxen.
Hur kan man hantera det stora inflödet av information om man tex. mår dåligt av nyhetsbevakningen och samtidigt vill vara uppdaterad?
Just nu nästan översköljs vi av information. Det är en svår balansgång mellan att både hålla sig uppdaterad och skydda sig mot informationen men just nu kan det räcka med att man tar del av en nyhetsuppdatering en gång per dag. Det är viktigt att vara källkritiskt och att bestämma sig för vilka nyheterna man tar del av. På www.krisinformation.se har vi bland annat nyheter som är mer tillförlitliga och säkrade.
Hur kan man tänka när man är rädd för det som händer?
Det är lätt att man kan känna sig rädd för det som händer nu. Bra att då påminna sig om att det visserligen är en allvarlig situation nu men det är inte ett akut hot mot Sverige. Man kan vara lite snäll med sig själv och försöka att inte tänka så mycket på det och att försöka göra sådant som man annars brukade göra i vardagen innan kriget. Man kan distrahera sig med att till exempel ta en promenad, läsa en tidning eller bok, ringa en vän, se en film eller ta en fika med en kompis.
Att också påminna sig om att det är helt adekvat och rimligt att känna sig rädd. Det är inget onaturligt. Det kan ändå vara extra svårt när det handlar om en händelse som vi inte riktigt vet när den ska sluta eller upphöra. Försök att leva så vanligt som möjligt.
Viktigt är att tänka på och förstå samt acceptera att den här rädslan är relevant och att det inte är farligt att prata om den. Det är helt ok. Det som är djupt mänskligt inom oss är att vi pratar om det här tillsammans och stöttar varandra igenom situationen. Att äta och sova och ha kvar sina rutiner brukar vara ett stöd till sig själv.
Om rädslan och reaktionerna blir starka och plågsamma och långvariga och inte avtar så ska man söka stöd. Här är familj eller vänner viktiga men man ska inte tveka söka hjälp på sin vårdcentral eller ta emot råd från 1177. Vänta inte för länge med att söka stöd.
Kan det komma problem i efterhand för personer som tidigare upplevt krig?
Att vara med om krig kan ge ganska tuffa symtom och reaktioner. Det kan vara till exempel nedstämdhet, depression, ångest, mardrömmar och inte minst minnen som påminner om det som man varit med om. Det kan också leda till att man undviker allt som kan påminna om kriget, man kan få minnesförlust, man kan bli spänd i muskler och i kroppen och känna sig lättirriterad och lättskrämd. Man kan även få självmordstankar. Om man har många av dessa symptom så är det viktigt att söka professionell hjälp, man kan ha fått det som vi inom psykologin/psykiatrin kallar PTSD eller posttraumatiskt stressyndrom och som kan uppstå efter allvarliga händelser som krig och krigsupplevelser är.
Om man är rädd för kärnvapen och krig och inte kan tänka på annat. Hur kan man hantera detta?
Man kan känna sig hjälplös inför den situationen som är i Ukraina och tänka att det skulle kunna sprida sig till oss också. Det är plågsamt att inte kunna sluta tänka på annat än kärnvapen och krig.
Panik och ångest är inte ett tecken på att det är något fel. Det är en naturlig reaktion på att någonting skrämmer. Syftet med ångest är egentligen överlevnad. Ångesten kan ge extra energi, så att man kan springa snabbt och försvara sig eller fly undan ett hot. Man kan likna det vid att det är den extra energin som man upplever som ångest.
Viktigt att vi trots detta ändå vågar tänka även på det hoppingivande och att försöka hålla kvar vår optimism. Att kunna tänka på framtiden är ett skydd för oss och en av de viktiga och främjande delarna för ett psykisk välmående.
Det är många människor i Sverige som upplever oro och ångest just nu. Hur skulle man kunna hjälpa dem?
Det är en empatisk och fin reflektion. Mitt råd är att man kan ta respektfull kontakt med de som har ångest och oro nu. Kontakten ska vara taktfull och man kan tänka på att vi är alla olika och blir hjälpta på olika sätt. Det viktiga är att vi inte drar oss undan utan faktiskt vågar ta kontakt och att vi kan dela den här rädslan och situationen med varandra nu. Om vi i en situation som är så gott som utanför vår kontroll möts, pratar eller kanske bara finns där så hjälper vi varandra.
Tänk på att det är viktigt att dämpa oron och att man förstår att rädslan är relevant och naturlig. Det är inte farligt att prata om den. Glöm inte barnen i den här situationen.
//Charlotte Therup Svedenlöf, 1 mars 2022