Hur vi hanterar krisreaktioner vid större allvarliga händelser

Med anledning av världsdagen för psykisk hälsa 10 oktober som i år har temat katastrofer och nödsituationer har vi intervjuat Pernilla Bergman, tf enhetschef vid Regionalt kunskapscentrum för kris- och katastrofpsykologi (RKK), om hur man förebygger ohälsa vid större allvarliga händelser och hur vi alla kan göra skillnad i händelse av kris. Att lyssna, visa omtanke och finnas där kan vara livsavgörande.

Hur skulle du vilja sammanfatta RKK verksamhet med några enkla ord?
Vårt uppdrag är att stödja och utveckla hälso- och sjukvården i att möta människor som drabbas av vardagens kriser eller i samband med större olyckor och katastrofer -hur vi ska bemöta drabbade personer på bästa sätt utifrån det psykologiska perspektivet.

Vi har också uppdraget att leda, utbilda och samordna hälso- och sjukvårdens krisstödsorganisation, som en del av den katastrofmedicinska beredskapen i region Stockholm.

En annan viktig uppgift för enheten är att följa kunskapsutvecklingen inom vårt område via aktuell litteratur, forskning och erfarenheter från större allvarliga händelser som t ex tsunamikatastrofen 2004, skjutningarna på Utøya 2011, terrordåden i Köpenhamn, Paris, Bryssel, Nice och på Drottninggatan.

Vad fyller ni för behov?
Att främja psykisk hälsa efter svåra händelser, d v s när det händer en stor olycka eller en större katastrof, är en viktig del i vårt uppdrag inom den katastrofmedicinska beredskapen.

Att ha en särskilt organiserad psykologisk krisstödsorganisation inom hälso- och sjukvården innebär ett arbete i såväl ett före, under, som efterperspektiv.  Det psykologiska krisstödet behöver planeras och tränas. När det väl händer något, antingen i vardagen eller vid en större allvarlig händelse, finns ett stort behov från såväl direkt drabbade som hos sjukvårdspersonal att få stöd på olika sätt.

Vid större olyckor och katastrofer är det ofta många fler än de som drabbas fysiskt som behöver ett psykologiskt omhändertagande och krisstöd. Då kan regionens krisstödsorganisation aktiveras, som har särskilt utbildad och övad personal för psykologiskt krisstöd för

Viktigt att säga är att ingen större allvarlig händelse är den andra lik, även om vissa gemensamma nämnare finns. Därför är efterarbetet att utvärdera och dra lärdomar viktigt, så att vi blir ännu bättre på att bemöta och ta hand om krisdrabbade personer såväl i vardagens sjukvård som vid större allvarliga händelser.     

Du säger att den ena krisen inte är den andra lik, men finns det några gemensamma nämnare?
Ja, gemensamma nämnare för allvarliga händelser är att de oftast är plötsliga och oväntade. Det kan vara alltifrån vardagens sjukvård, att drabbas av en svår sjukdom som cancer eller att ditt barn är med om en svår olycka som får långtgående konsekvenser. Och så kan det vara något som terrorattentat på Drottninggatan. De innebär starka känsloreaktioner och är ofta skrämmande. Det går inte att fly från händelsen och de är okontrollerbara. Vår kamp- och flyktrespons som ansvarar för våra krisreaktioner och som vi inte kan styra över drar igång. Det gör att vi ibland kan reagera på ett sätt vi inte känner igen oss i. Vi kanske blir helt handlingsförlamade eller utagerat arga, fast vi vanligtvis är handlingskraftiga och lugna.

Den här typen av svåra händelser kallas för potentiellt traumatiserande, alltså att det finns en risk för utveckling av psykisk ohälsa efteråt, men alla drabbas inte. Att då erbjuda drabbade psykologiskt krisstöd minskar risken att utveckla ohälsa efteråt.

Om någon läser det här som har varit utsatt för något traumatiskt, har någon anhörig som varit det eller tänker mycket på vad som skulle hända om man blev det och känner en oro i de här tiderna med mycket fokus på yttre hot på många plan, hur ska man tänka då?
Vi behöver tänka att det är mänskligt att reagera i händelser av kris, att vi alla gör det. För de allra flesta klingar krisreaktionerna av, särskilt om man har ett gott socialt stöd omkring sig. De som saknar det kan vara mer sårbara, så som ensamma eller personer som har flytt hit och inte har det sociala nätverket. Dem behöver vi särskilt uppmärksamma. Vi vet att det är läkande att få dela upplevelser med andra som varit med om samma eller liknande svåra situationer. Det främjar psykisk hälsa.

Vilket stöd man behöver ser olika ut, dels för att olika människor behöver olika saker - one size does not fit all- dels för att vi kan ha olika behov i det akuta skedet och i ett senare skede. En del drabbade reagerar först senare och vi behöver därför fånga upp och erbjuda psykologiskt krisstöd i alla skeden. Det är viktigt att vi arbetar förebyggande och att drabbade känner till vart de kan vända sig för att få stöd.

Ni pratar ju om allas behov av vård, även personalen inom vården?
Det stämmer. En utmaning är att få in krisstöd till personal som både i sin vardag och i samband med svåra olyckor och katastrofer också drabbas av händelserna. Här vore det fint med ett inbyggt särskilt system för ett psykologiskt stöd för vår personal.

Är det i ett historiskt perspektiv vanligare idag att drabbas av traumatiska händelser och psykisk ohälsa? Utsätts vi för fler händelser idag i och med globaliseringen? Det är väldigt mycket att ta in samtidigt och jag antar att man kan reagera på olika nivåer, jag är kanske inte direkt utsatt men jag kan känna mig hotad av det som sker. Eller är det något som alltid har funnits men att vi idag har en ökad medvetenhet och kunskap?
Vi vet att ungefär sjuttio procent av befolkningen är med om allvarliga händelser någon gång under livet. Och bor du i ett mer krigsdrabbat land ökar den procenten. Däremot är det en intressant fråga på det sättet att vi idag jämfört med tidigare i historien får till oss mer information om svåra händelser och från många olika kanaler. På det sättet kan det kännas som att vi är utsatta för mer.

Viktigt att ha med sig när det sker kriser och katastrofer, är att vi lär oss att portionera lite. Under pandemin gav vi rekommendationer att kanske ta del av nyheterna en eller två gånger per dag, inte alla nyhetssändningar om och om igen. Hur den mänskliga hjärnan uppfattar och påverkas av nyhetsflödet under stora händelser visar ex erfarenheter efter 11 septemberattentaten i USA. Barn som såg nyhetsrapporteringarna blev väldigt rädda eftersom de trodde att det hände på nytt igen när de såg bilderna. Det kan vara så för oss vuxna också, att hjärnan kopplar det vi ser i bilder som att det händer på nytt. Rationellt vet vi att det inte gör det men våra kris- och stressreaktioner kan dra igång.

Så ett råd är att försöka portionera informationsöverflödet och vila från det ibland? Samtidigt som vi proppas med uppmaningar att hålla oss välinformerade och granska kritiskt, och att det är så mycket desinformation. Det är ju en väldigt svår balans?
Ja, det kan vara en svår balans. Och samtidigt är vi människor så olika och har olika behov. För vissa kan det vara viktigt att kunna ta del av all information, att man då får en känsla av ökad kontroll och mindre oro. Medan andra blir överväldigade av all information. Det kan därför vara klokt att reflektera och försöka öka sin egen medvetenhet om vad man har för behov och portionera inflödet av information på det viset.

Är det bra med en årsdag som uppmärksammar psykisk hälsa? Varför i så fall?
Ja, det är viktigt för att minska stigma och öka kunskap både hos professionella och allmänheten om hur vi reagerar vid kris. Det är ok att må dåligt efter en kris, det är en mänsklig reaktion och det är viktigt att vi vågar be om hjälp. Det finns stöd att få och tidigt stöd kan förebygga långvarig ohälsa. Det är också viktigt att vi finns kvar över tid när en medmänniska har drabbats. Vi kan alla göra skillnad i händelse av kris – att lyssna, visa omtanke och finnas där kan vara livsavgörande.